Jag vaknar upp två dagar innan jag ska ta nattåget upp till Jämtlandsfjällen för att springa 4 intensiva dagar på fjället och har vansinnigt ont i knät!

Hjälp vad ska jag göra? Jag kan knappt ta mig nerför trappan för att hämta morgontidningen. Uppför är inte bättre. Vad sjutton har hänt? Så himla typiskt. Jag är helt förtvivlad, jag som sett fram mot den här långhelgen ända sen vi bokade in den i somras. Kommer jag ens kunna vandra om jag nu inte kan springa?

Jag haltar in till kollegorna på kliniken och ber om hjälp. Jag får behandling av knät; dry needling av muskulaturen runt knät, massage, mobiliseringsövning av knät samt manipulation av bäcken och ländrygg. Det känns direkt bättre men gör fortfarande ont.

Jag får ordination att sitta på motionscykeln och gör lätta rehabövningar i gymmet för att knät ska komma igång igen. Jag jobbar flitigt med det dagarna innan resan norrut. Nu kan jag faktiskt gå utan att halta. Men kommer jag kunna springa?

På tåget upp tittar vi på kartan för Vålådalen och södra Årefjällen och lägger upp planer för vilka rundor vi vill göra.  Upplägget är dagsturer från fjällstationen i Vålådalen. Jag förbereder mig på att få ta en dag i taget och känna efter vad knät vill egentligen.

Vi kliver av tåget i Undersåker och möts av vackra höstfärger, krispig luft och sol i ögonen. Vi har lämnat sommaren i Skåne och åkt rakt in i den sprakande hösten!

När vi kommer upp till Vålådalens fjällstation byter vi om direkt för att utnyttja dagen och snabbt komma ut på tur. Vi springer rakt ut på fjället och kommer upp på toppar med frost och till och med snö på sina ställen och knäet funkar helt okej. Jag har en konstant men låg smärta men det blir inte värre under turen så det hindrar mig inte och vi fullföljer dagsturen.

På morgonen dag två har jag mer ont i knäet men jag känner ändå tillförsikt i att ändå sticka ut och känna mig för lite, för efter lite yoga och uppmjukning i rummet innan vi kommer iväg känns det bättre. Dagsturen vi har planerat att springa Fjällmaraton-banan över Ottfjället, ner till Ottsjö och sen över Väliste bort till Trillevallen. Ingen av oss har sprungit Kia-fjällmaraton så båda ser fram mot att se hur den banan är.

På vägen upp på Ottfjället börjar det blåsa på och när vi är uppe på toppen blåser det kuling och vi blir överlyckliga när vi ser toppstugan och tar skydd där. Vi har med varm dryck o lite lunchmackor, det smakar förträffligt när blåsten viner utanför. Tänk vilken räddning dessa stugor är att komma fram till, oavsett vilken årstid är fjället oberäkneligt och du måste vara förberedd på snabba väderomslag!

När vi sen börjar springa igen så känner jag hur knät stelnat till under pausen och inte alls vill samarbeta. Jag berättar det för min spring-kompis som svarar med: jag har också ont i knät! Vi bestämmer oss för att kliva av i Ottsjö och där nere i byn hittar vi en ölbryggare som så bussigt skjutsar hem de två halta traillöparna.

Vi är ledsna över att vi måste kliva av för vi hade sett fram mot att se hela banan (vi hade ca 14 km kvar) men det blev ändå en himla fin tur med väderutmaningar uppe på fjället som därefter byttes ut mot lite sol och vackra vyer ner mot Ottsjö.

Redan på kvällen bestämmer vi oss för en alternativ dag, nästkommande dag. Vi planerar att hyra MTB-cyklar och det är precis vad vi gör. Vi får börja med en lättare tur för att hitta tekniken med cykeln men därefter ger vi oss ut på mer utmanande stigar, slingriga och tekniska svåra stigar längs Vålån ger oss verklig utmaning och framför allt inser jag hur roligt det är att cykla. Det är nästan lika roligt som att springa!

Knät gillar också att jag cyklar så det gör faktiskt mindre ont efter en hel dags cyklande och möjliggör att jag trots allt kan springa bort till Pyramiderna den sista dagen på fjällen. Vilken lycka! Det är också helt makalöst vackert med de färgsprakande färgerna och de magnifika åsarna som formats av is och vattenmassor samt samernas vackra kåtor.

Väl hemma i Lund igen inser jag att det kommer bli löpvila ett tag. Kollegan konstaterar det jag befarat, att den inre menisken är irriterad men han säger samtidigt åt mig att jobba på med rehabövningar och styrketräning så bör jag kunna springa igen om ett par veckor.

Ja även en naprapat kan bli skadad. Och naprapatens tips i detta är att tidigt i skadeförloppet gå iväg till en naprapat för att få reda på diagnos och prognos samt få ett bra rehabliteringsprogram därefter försök hitta alternativ träning som är rolig. Var noga med behandling och rehabilitering – slarva inte!! Se tillfället i akt att bli starkare på några av dina svagheter

Soliga hösthälsningar

Sara